Rusty

Jag tävlade för några år sedan i klass III med min boxer Rusty. Lydnad är den hundsport jag gillar bäst, och jag hade lyckats få Rusty att gilla det också. Tyvärr hade jag misslyckats med hans socialisering, och han blev allt hundaggressivare. Då han fyllde 4 år beslöt jag att sluta tävla innan det hände något. Jag har svårt för att motivera mig själv att träna om vi inte tävlar, men samtidigt insåg jag att Rusty blir olycklig om vi lägger av helt. Ungefär vid de här tiderna hittade jag information om freestyle på Internet. Det skulle kanske vara något för oss!

Det här var hösten -97. Jag läste allt jag hittade på nätet och gick med på epostlistan som diskuterade freestyle. Trots all information, som fanns tillgänglig, så hade jag ändå svårt att föreställa mig hur ett färdigt program skulle se ut. De olika inriktningarnas anhängare argumenterade med varandra på epostlistan och gjorde mig ännu mer förvirrad.

Jag började i alla fall träna in olika rörelser och trick, som kunde tänkas vara användbara i freestyle. Det som tog längst tid var att gå fot på höger sida. Rusty hade ju tränat lydnad i 4 år, och det satt i ryggmärgen på honom att gå fot på vänster sida. Dessutom tränade vi snurrande, backande och slalom mellan benen samt började så småningon med sidvärtsrörelser. En del saker hade vi ju färdiga genom lydnadsträningen, inte minst uppmärksamheten. Vissa finesser i fotgåendet kunde vi använda direkt, som t.ex. att jag snurrar på stället och Rusty håller sin fotposition. Om jag snurrar till vänster, så backar han ju och det ser rätt kul ut.

När våren kom började jag fundera på musik. Eftersom jag är en lätt överviktig "tant" utan taktsinne, så tänkte jag att en marsch kanske skulle vara lättast att använda. Jag valde ut en tysk marsch, som jag bandade in flera gånger efter varandra. Sedan satte jag på den musiken medan vi tränade. Ibland bad jag något av barnen videofilma träningen. Rörelserna såg faktiskt mycket finare ut till musik!

Efter diskussioner med amerikanska freestylare så insåg jag småningom att marschen kanske inte var den bästa freestylemusiken för oss. Jag tyckte att Rustys lite tuffa attityd och utseende kunde passa till western-musik, och valde låten "Rawhide". Den var just så där lite macho – som Rusty.

Vi jobbade den följande vintern med Rawhide i åtanke. Vi har inte inomhusutrymmen att träna i, så vinterträningen begränsas av väderförhållanden. Jag jobbade hårt med att hålla vår terrass snöfri, så att vi kunde träna där.

Vid det här laget fungerade fotgående till höger utmärkt och Rusty kunde byta sida säväl framför som bakom mig. Han kunde gå i åtta runt mina ben eller gå slalom medan jag gick framåt. Sidvärtsrörelse i form av diagonal skänkelvikning såg hyfsad ut. Han kunde snurra på vardera sidan om mig, också när jag snurrade samtidigt. Backandet bort från mig gick rätt så rakt bara han var rak vid starten.

Vi hade också övat att stå i frontposition. Det var en av de svåra grejerna, eftersom Rusty alltid hade suttit i den positionen förut. Vi utvecklade det vidare till en s.k. moving front. Det inebär att jag rör på mig och Rusty kommer med, hela tiden i frontposition.

Jag gjorde en koreografi till "Rawhide". När jag såg den på video, så var intrycket att hunden kan sina "konster" och gör dem bra, men hela programmet blev mer en rad tricks än en dans. Det hjälpte inte att jag gjorde några danssteg här och där. Så småningom insåg jag att "Rawhide" inte heller var den rätta musiken.

Sommaren -99  tränade jag med olika musikstycken i bakgrunden. Jag videofilmade våra träningar och kollade upp Rustys (och min) naturliga rytm med metronom. Jag använde metronom då jag lyssnade på musik som kunde tänkas passa Rusty. Men jag visste inte ännu (och vet egentligen fortfarande inte) vilken musik som skulle passa oss bäst.

I januari 2000 gjorde jag i all hast på ett enda veckoslut ett freestyle- program som jag efter stor tvekan skickade in till WCFO:s videotävling.  Jag visste att varken jag eller Rusty gjorde vårt bästa där och koreografin var ett hastverk.  Jag valde änså att delta i tävlingen för att jag tycker att idén med videotävlingar är bra och jag ville understöda den.  Vi placerade oss som tredje av tre i vår klass.

Under våren arbetade jag sedan med ett folkdansprogram.  Jag hade fått tillstånd att använda spelmanslaget Halsbrytarnas musik.  Från deras CD Hoppsan valde jag stycket Mollhambo.  I juni fick jag låna en folkdräkt för ett offentligt uppträdande i vår by.  Jag passade då på att göra en filmversion, med vilken jag deltog i videotävlingen i juli 2000.  Resultatet var 7,87 för den tekniska delen och 8,10 för den artistiska.  Det resultatet är jag nöjd med.  Det svåra med freestyle är inte att träna in olika rörelser och moment, som kan behövas.

Rusty fick titeln W-FD, dvs World Freestyle Dog, med vår Mollhambo. Vi deltog i en högre klass med ett program till en finsk poplåt, Rafaelin enkeli. Med det programmet deltog vi också oktober 2001 i en tävling i Finland och vann!

Under år 2002 tyckte jag att Rusty, som fyllde 9 år i september, var färdig för pensionering. Arbetsglädjen fanns kvar, men då ben, rygg och leder inte riktigt orkade med, så var det bäst att lägga av.

Det var ändå hjärtat som svek honom till slut. Han avlivades den 3 mars 2003.

Rustys styrka i såväl lydnad som freestyle var hans väldigt intensiva ögonkontakt. Han var alltid väldigt uppmärksam och samarbetsvillig. Han lärde sig inte särskilt fort, men det han lärt sig kunde man lita på att fungerade.